Vila i frid annet <3



Fredagen den 13 maj som skulle bli en underbar dag, kom att bli den värsta i mitt liv. Jag hittade Annet dödssjuk i hagen och knappt en timma senare låg hon död i mina armar. Den paniken, chocken och sorgen är den värsta jag någonsin känt och den kommer aldrig att försvinna helt.. 
 

Hon hade drabbats av tarmvred och det fanns ingen chans att rädda henne.. Veterinären hann inte ens fram innan hon hade somnat in.. Jag har knappt sovit sen det hände och har fortfarande svårt att äta. Allt spelas upp om och om igen i mitt huvud så fort jag blundar och ska försöka sova.

I tisdags förra veckan begravdes hon på en vacker plats vid stallet.. Så nu har hon sin plats, där hon alltid kommer att finnas, som jag kan gå till.. Det känns så overkligt alltihop, hon var så pigg och glad dagen innan när vi var ute i skogen tillsammans. Och nästa dag fanns hon inte mer..

Annet var så vacker på utsidan, men det var ingenting med om man jämförde med insidan. Hon var så godhjärtad, genomsnäll och hade en sådan fin inställning till livet. Hon var som en klok lärare - full av visdom och stolthet. Annet var nästintill helig, som en gåva från ovan. Jag kan inte se henne på något annat sätt, hon var som ett helgon. Det är svårt att sätta ord på hur jag känner, men dem som har träffat henne förstår vad jag menar. 
Jag är enormt hedrad över att få ha haft Annet i mitt liv, hon har ändrat mitt sätt att se på livet. 

Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket som jag gjort efter hennes bortgång. Jag hade hoppats på flera år tillsammans, det önskade både jag och Marisca..

Dagen innan Annet gick bort hade jag egentligen tänkt ta ut Minya på en tur och bara pyssla med Annet och Marisca då vi skulle ut på en långtur nästkommande dag. Men så stod jag där vid hagen och fick kontakt med Annet som gav mig en känsla av att hon skulle följa med. Jag hade ingen utrustning med mig till henne men kände att nu var det dags att ge sig ut helt fria. Sagt och gjort hoppade jag upp på henne vid hagen och lät henne välja väg helt fritt. Jag är så tacksam över att vi fick den sista turen tillsammans samtidigt som det känns overkligt. Det var som att hon på något vis visste om vad som skulle hända och bad mig att ta med henne på en sista tur...

Vår tid tillsammans blev alldeles för kort, ändå kändes det som att vi hade känt varandra i flera år. Hon var så full av liv och glädje, hon var en gåva. En budbärare av fred, lugn och kärlek..

Vila i frid min fantastiska vän, en vacker dag ses vi igen <3

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Gabriella » Lyssna på din häst:  ”Ibland när jag ä ute och rider och han blir rädd för något så kan de bli så att ..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-